Let's talk about sex, darling!

Injera; gott att mätta en hungrig mage med.

Jag tror att lantluft gör mig hungrig. På bussen hem till Stockholm började jag fundera på vad jag hade i kylen och kom fram till: ingenting. Så kom jag på att jag hade ganska mycket mat på jobbet. Och att bussen lägligt nog passerade jobbet. Så jag klev in där klockan halv åtta på kvällen och skulle bara hämta min mat och gå.

Från kontoret öppnades ett fönster och en manlig kollega ropade efter mig:
"Har du körkort?"
"Eh, ja... Hur så?", frågade jag.
Jag hatar att köra bil. Och vad värre är att jag inte kan köra bil. Jag skulle kunna kvalificera mig för det där tv-programmet; Sveriges värsta bilförare eller vad det heter. Körkortet är bara lite flashigare än ett leg att ha i plånboken.
"Kan du köra till Solna?", fortsatte han att fråga mig.
Herregud, vilken lång väg. Jag rös, men ville inte vara otrevlig.
"Det kan jag kanske. Men jag hittar inte dit, så du får förklara vägen..."

Tydligen var det så att D, som ju är min nyblivne granne, hade hittat ett köksbord på Blocket för 500 :- som han ville ha. Så vi skulle helt enkelt dit och hämta det.

Mina arbetskollegor, däribland D, båda på något bristfällig svenska, började ge mig helt olika vägbeskrivningar. Och småtjafsa om var jag skulle, på grund av att de var oense. Och när folk med brytning börjar prata hetsigt, smittas jag och börjar också prata hetsigt; med brytning med syntaktiskt omvänd ordföljd. (Detta är väl lika illa som att jag nyinflyttad efter bara några veckors tid i Stockholm i en väldigt välartikulerad akademisk miljö nästan började låta till intonation och uttryck som en överklasstockholmare, samtidigt som jag under alla år har kämpat för att behålla delar av min ursprungsdialekt, vilket har lett till att jag pratar någonting väldigt eget som enligt mig och folk från hemstaden mest låter konstigt, men enligt stockholmare låter väldigt charmigt och gulligt och 'inte så utpräglat som de flesta därifrån du är brukar prata. Man förstår ju vad du säger'. Undra hur min dialekt hade låtit om jag hade bott i Fittja och jobbat heltid på mitt jobb...?) Det hela ledde till att jag irrade omkring i Liljeholmen i en halvtimme och i Fridhemsplan ytterligare en halvtimme innan vi till sist lyckades hitta rätt. Undra hur många gånger vi passerade tullarna för trängselskatt. :S Tur att det inte är jag som betalar...

Väl framme var det sent på kvällen och mannen som skulle sälja bordet var inte kvar. Så vi fick återvända hem utan något bord. Tillbaka på jobbet igen var klockan nästan halv tio och jag var så svettig och trött efter anspänningarna från körturen.
"Det är tur att du inte har egen bil, för du hade dragit på dig väldigt mycket böter...", konstaterade min arbetskollega. "Man kan inte bara svänga vänster sådär i en rondell; man måste köra runt den."
"Varför har du bil men inte körkort...? Du verkar ju kunna det där med körning mycket bättre än jag...", konstaterade jag trött.
"Jag behöver inte; min flickvän kör mig överallt", svarade han nöjt innan han gick och lämnade D och mig ensamma.
"Har du badkar i din nya lägenhet?", frågade jag D.
"Jag har allt", svarade han stolt.
Lycka. Jag följde med honom hem och blev faktiskt imponerad över vilken stor lägenhet han har införskaffat sig. Verkligen ett lyft mot den lilla skolådan han bodde i innan.
"Det är bra här. Bara vita människor som bor här", förklarade D.
Som alltid när jag följer med honom hem dyker det upp nån kompis till honom, vi strökollar på en film, snackar och äter. Jag lyfte på grytlocket och tittade ner i en kryddoftande röra.
"Är det vegetariskt?", frågade jag.
"Ja", svarade D.
"Injera?", frågade jag.
"Vet du vad injera är?", frågade hans vän förvånat.
"Ja då..."
Jag slevade upp grytan på det pannkaksliknande (men verkligen inte pannkakssmakande, det är det alldeles för syrligt för...) injerabrödet och började traditionsenligt äta det med höger hand. Det är definitivt den populäraste maträtten på jobbet.
"Hur kan du veta det?", fortsatte Ds vän fråga nyfiket.
"Därför att vi äter det jämt på jobbet. Flera där är från Nordafrikanska länder." Och Sydafrika, Latinamerika och Östeuropa, konstaterade jag för mig själv. Det är bara ytterligare en kollega som har svenskt ursprung. Inte konstigt att vi är en så skön mix av folk.

Jag gick in i badrummet och tappade upp ett hett bad. Vilken lyx. Jag tror inte att jag misstycker längre att D är min granne. Inte om jag kan utnyttja honom för hans badkar, haha. ;) Visst är han ganska jobbig som person, men av nån anledning är jag himla avslappnad omkring honom och hans vänner. Det känns hemma på nåt vis. När jag kom upp ur badet hade hans vän gått och vi gick och la oss. Vi gjorde ett förstrött försök att ha sex, men var båda för trötta för att det skulle bli bra och gav upp ganska snart.

Jag vaknade helt groggy nån gång under natten av att han smög upp sin kuk mellan mina skinkor. Jag blev sjukt irriterad samtidigt som jag blev kåt. Han är så klumpig; vilken tjej uppskattar av att bli väckt av att få en kuk upptryckt i röven liksom?! Jag började protestera och försökte slå bort hans händer, men han var bestämd, la hela sin tyngd över mig och tryckte mig fast mot madrassen tills jag slutade kämpa emot. Jag protesterade inte alldeles för helhjärtat, om jag ska vara ärlig, för då hade han definitivt slutat (?); det hoppas jag i alla fall... Jag ville inte ha sex, men jag ville inte inte ha sex så pass mycket att jag orkade skrika om det. Han värmde inte upp mig och det gjorde ganska ont, men han kom snabbt i takt med mitt stönande klagande om att han skadar mig, vilket han totalt ignorerade. Våra samlag varar aldrig mer än ett par minuter ändå. Efteråt började jag ilsket banna honom för hans okänslighet och han konstaterade ointresserat att han var trött och somnade. Jag lät honom sova en stund, men irritationen växte i mig och jag började rycka i honom.
"Vad vill du...?", började han gnälla.
"Vakna! Jag vill att du ska vakna! Du väckte mig för att du var kåt. Nu är jag kåt, så se till att göra mig till rättvisa!"
Han gjorde mig till rättvisa och började smeka mig och slicka på mitt ena bröst (han har väl precis som de flesta andra män jag har legat med upptäckt att det är det som gör mig mest kåt). När jag hade kommit vände jag demonstrativt ryggen åt honom och sa "godnatt", för att visa att jag inte har några problem för att utnyttja hans kropp på samma sätt som han utnyttjar min, samtidigt som jag tyst lovade mig själv att jag inte ska sova över hos honom igen. Det lär ju inte bli så. Jag börjar förstå mig själv. Jag tänder fortfarande på dominanta, själviska älskare, fastän att jag inte vill göra det. Men det är ju två helt olika saker. Dock tänder jag numera också på älskare som ger väldigt mycket, såsom DM, tack och lov. Men det är på ett annat sätt, liksom. Som skillnaden mellan att älska och att rent djuriskt bara knulla... Och att gränslandet mellan att ha sex med eller mot sin vilja är jävligt luddigt har jag insett... När jag jobbade med våldtäktsfrågor under en period insåg jag att det där med övergrepp inte är helt självklart, oftast allra minst för den som har blivit utsatt. Om man tänder på att ha sex mot sin vilja; vad innebär det då? Att man egentligen vill det, eller inte...?

Morgonen därpå (idag) gick D till jobbet medan jag sov tungt och var smart nog att lämna sina nycklar till mig så att jag skulle bli tvungen att möta upp honom igen på kvällen när han slutade.

Jag gick dit och möttes av en annan manlig arbetskollega. Vi pratade en stund, innan jag angav mitt ärende:
"Jag ska bara prata med D en stund..."
"Han har gått."
"Va? Varför då?"
"Därför att jag lät honom. Vi har inte så mycket att göra."
"Jaså..."
"Vad vill du prata med honom om?", frågade min kollega mig nyfiket.
"En grej bara."
"Hemligt...?"
Å, vad jag märkte att han va nyfiken nu.
I samma ögonblick ringde D. Min arbetskollega lyssnade nyfiket på mig medan vi pratade:
"Är du på väg hem?!... Det är väl inte så smart. Hur hade du tänkt komma in?... A, men kom hit igen; jag väntar på jobbet... Ja, jag är här nu... Jag gick hit för att möta upp dig, såklart... Vilken busshållsplats?... Okej, jag kommer bort..."

Jag ger upp. Det är inte som att flera på jobbet inte har fattat att det är nåt mellan D och mig ändå. De förstår nog bara inte att det har pågått i snart ett år...

När jag mötte D på vägen berättade han för mig vad vår arbetskollega hade sagt till honom innan han gick hem:
"Han sa, att han vet att vi bor ihop nu, bara för att vi bor på samma gatuadress."
"Va?! Tror han på allvar att du och jag har gått och blivit sambos?!"
"Ja, han sa det! Och så sa han, att jag ska ta det försiktigt med dig och visade så här med sina händer..."
D formade ena handen till ett hål och penetrerade pekfingret från den andra handen i det. Jag suckade besvärat, för jag förstod att han inte hittade på. Vår arbetskollega kan vara ganska vulgär och jag har sett honom göra och säga liknande saker tidigare. Det är bara svårt att veta om han skämtar eller inte. Jag förstår bara inte hur han kan veta att D och jag ligger med varandra. Kvalificerad gissning, förmodligen? Tydligen hade en av våra kvinnliga, slöjbeklädda, muslimska arbetskollegor reagerat genom att säga åt honom att sluta prata strunt. Jag andades ut.
"Hon förstår inte, eller hur...?", sa jag.
"Jo, det gör hon nog. Men hon är inte den som gillar när det pratas runt. Hon kommer att försöka tysta ner det", svarade D.

Sant. Tack och lov för att ha en så fin arbetskollega som henne. Hon är djupt troende muslim (jag tror det i alla fall då jag har sett henne rulla ut en matta och ägna sig åt bön ibland) och brukar alltid delge kärleksbudskap och har starka åsikter kring hur vi ska behandla andra människor och djur. Hon är lite sådär blödigt kärleksfull och förklarade för mig nån gång när jag skalade morötter att allting levande är en del av Guds stora själ och att växterna gråter när vi rycker upp dem ur jorden... Hm... Hon brukar skratta åt min promiskuösa leverne och på skämt klippa till mig över händerna när jag har shoppat onödiga saker, eller om hon inte tycker att jag har tagit hand om mitt hår ordentligt genom att färga det för ofta. Vilket hon visserligen har rätt i...

Och tack och lov för att jag är vida populär på jobbet. Hur mycket folk än anar om mig så kommer de aldrig att börja snacka skit om mig (?). Men visst känns det ganska illa att vara kvinna i det här sammanhanget. Och en av de få icke-muslimska sådana. D betraktas väl bara som häftig av de manliga kollegorna för att han har lyckats få till det med mig, medan jag riskeras att betraktas som något lösaktig som har gett efter för hans närmanden. Fast jag vet att alla på jobbet, inklusive männen, hyser oerhörd respekt för mig, så jag hade nog knullat runt hela stan utan att de skulle börja se ner på mig. För att bara vara timvikarie så styr jag och ställer väldigt mycket, p g a att jag besitter utbildning och kompetens av sådant slag som ingen annan där har, vilket har visat sig vara oerhört användbart i många sammanhang. Plus att jag är himla trevlig och alla gillar att jobba med mig, såklart... ;)

Men jag litar på att D inte självmant har spritt att vi ligger med varandra. Så pass mycket respekterar han mig nog ändå. I alla fall så är det det han visar för mig i alla sammanhang utom när vi har sex...

Kära läsare,

Jag startade den här bloggen för drygt ett år sedan. Sex och romantiska relationer var vid den tidpunkten något av det viktigaste i mitt liv då jag processade mitt eget förhållande till T som precis hade fått sig ett abrupt slut.

Relationer är fortfarande något av det viktigaste i mitt liv, och relationer har kanske blivit ännu viktigare för mig under detta år som har gått. Men inte då romantiska och sexuella relationer, utan alla andra typer av relationer. Samtidigt så har sex som njutningsmedel tappats i prioritet enormt mycket och även att försöka dejta i syfte att finna en pojkvän eller forcera fram en intim relation med olika män som jag inte upplever egentligen är känslomässigt utvecklade nog för att jag ska kunna ha den typen av relation med dem.

Samtidigt har jag på det här året tagit mig ur mitt ångestfyllda kaos och blivit en mer helgjuten människa, som nu söker i livet av nyfikenhet och inte av panik. Detta har lett till att personlig utveckling, filosofi och samhällsnormkritik har blivit allt viktigare. Och ni som har följt bloggen från början har säkert märkt att den successivt har börjat handla allt mer just sådana saker. Samtidigt har jag skrivit allt mindre om sex då jag har insett att jag är totalt nollställd när det kommer till detta. Jag kan mycket om västvärldens syn på sex och sexualitet, men ytterst lite om sex som någonting högre än ett fysiskt njutningsmedel; såsom det tantriska. Jag har en stark känsla av att det finns en hel värld som för mig tidigare har varit okänd som nu behöver utforskas och dammsugas ut vrårna. Jag har liksom tappat fokus på det som från början var syftet att skriva om.

Skribent som jag är, alltid har varit och väldigt troligt alltid kommer att vara så kommer jag inte att sluta blogga för det. Jag filar nu på idéer om att skapa mig en ny blogg, som inte längre är anonym, med fokus på sådant jag tycker är viktigt nu.

Jag har tänkt att ni som är hängivna läsare ska få fortsätta att följa mig genom den nya bloggen. Men då måste ni maila mig att ni vill ha den nya bloggadressen till "gemigdinblogg@hotmail.com" och skriva ert för- och efternamn (och om ni vill, gärna ge mig er blogg om ni har en!), samt en kort motivering på ett par ord kring vad ni känner att ni får ut av att följa mina texter. Detta för att om jag ska ta ett så stort steg att ni får veta mitt namn, se bilder på mig och ta del i en större insyn kring mitt vanliga liv, efter att jag i den här bloggen har delat med mig av väldigt privata saker, så är det inte mer än rätt att jag vet vilka ni är.

Jag vill framför allt inte ha illasinnade personer som gärna skulle sprida mitt namn i koppling till denna blogg. Inte för att jag tror att några illasinnade personer faktiskt läser min blogg, men man kan ju aldrig riktigt veta. Det är ytterst sällan jag har fått några dåliga kommentarer som jag har valt att inte publicera. Å andra sidan kommenterar ni ju väldigt dåligt i förhållande till mitt relativt höga läsarantal.

Ni som väljer att följa mig vidare till nästa blogg kommer definitivt att ha en unik särställning jämfört med nya läsare jag kommer att få dit, genom att ni känner till den här bloggen och vet många intima saker om mig som jag inte kommer att skriva i en icke-anonym blogg.

Det kommer dock att dröja några veckor innan en ny blogg startas upp. Jag måste först klura färdigt på min idé kring vad den ska nischas om, så att den inte utvecklas till ännu en trist dagboksblogg (sådana vimlar det ju av). Fram till dess kommer jag att fortsätta skriva några inlägg här, med fokus på sex- och relationer. Det kommer kanske några intressanta inlägg från när jag är på kursgården, beroende på vad som sker där.

Kramar och tack för den här tiden!

Tog åter igen upp hur mycket lättare vi skulle kunna ägna oss åt hjälpverksamhet, organisationsbildning och idéspridning i diskussionsgruppen om vi alla bor ihop. Tjejerna i gruppen var superpå och vill gärna flytta ihop. Särskilt M som numera lever i en kappsäck och skiftar sovställe mellan alla sina vänner.

Killarna såg lite mer tveksamma ut, nästan lite sådär obekväma. Mina kvalificerade gissningar till detta är: V för att han är pedant och avskyr när andra människor rör runt i hans kök (jag har en lösning på det: Han får helt enkelt vara kollektivets köksansvarige). A för att han redan bor ihop med sin bäste vän (M föreslog samarbetsvilligt att As bäste vän får bo ihop med oss också...) och Å, för att... tja, Å är Å. Han är snart pensionerad och inte så väldigt benägen till drastiska förändringar. Dock inte helt omöjlig. Han sa, att vi kunde diskutera det längre fram. Jag suckade och sa, att då lär det inte bli den här sidan årsskiftet.

Så okej, jag får väl helt enkelt acceptera att det kommer att bli en process att få ihop hela gruppen till ett kollektiv. Men vi ska iväg till landet nu i helgen igen precis som vi gjorde i påskas och förhoppningsvis blossar de varma känslorna upp kring hur fantastiskt kul vi har när vi bor ihop, så att det blir lättare att snacka omkull de andra. Fram till efter dess ska jag hålla mig passiv. (En helg lär jag ju klara, liksom, utan att bli tjatig...)

Men jag började fundera på alternativa boendelösningar om det inte funkar:

Lösning 1. Det som först dyker upp i tankarna är såklart att jag skaffar mig ett eget place (just nu bor jag i studentlägenhet, men med tanke på att jag inte pluggar längre lär detta inte vara hållbart i längden); förmodligen andrahand till en början innan jag lyckas skrapa ihop ködagar till en hyresrätt, alternativt köper en bostad och pröjsar för hushållsnära tjänster (faktiskt inte så dyrt med skatteavdragen).

På plussidan:

• Frihet att göra vad jag vill. Mycket enklare att exempelvis dra hem nån kille när man inte har nån annan att ta hänsyn till.
• Slipper städning.

På minussidan:

• Känns ytterst omoraliskt med skatteavdrag för att nån ska städa åt mig, med tanke på var jag står politiskt och ideologiskt.
• Jag kommer att tvingas fortsätta bo ensam, vilket jag är ganska trött på.
• Måste fortsätta laga mat enbart till mig själv och äta den själv (tråkigt!), vilket förmodligen precis som nu kommer leda till att jag går ut och äter mycket med vänner, vilket blir onödigt dyrt i längden. Eller gör storkok och äter samma trista mat i tre dagar i streck.

Lösning 2 är att jag flyttar in i ett kollektiv med okända människor.

På plussidan:

• Kul att lära känna nytt folk.
• Får bo med andra som jag vill.
• Fördelning av hushållssysslor.
• Ekonomiskt sätt att leva på.

På minussidan:

• Skulle kanske inte funka ihop med dem.
• Jag är en kaosmänniska och risken är att andra mer pedantiska personer kommer att störa sig på mig.
• Tvingas fortsätta utföra hushållssysslor.

Lösning 3 är att M som är taggad på att vi flyttar ihop hela gruppen kan vid förfrågan tänka sig att bo ihop bara hon och jag, i utbyte mot att jag betalar hyran och även mat för henne och hon utför all typ av hushållssysslor och matlagning.

På plussidan:

• Jag skulle bo ihop med en person som jag verkligen gillar.
• Jag skulle slippa utföra all form hushållssysslor. Inte bara städ, utan även tvätt och disk.
• Jag skulle slippa behöva planera och utföra matlagning och inköp.
• Vi båda är vegetarianer.
• Hon skulle bli glad då hon kanske skulle behöva jobba en, max två dagar i veckan för att kunna finansiera nöjen, resor, mobiltelefon och eventuellt kläder. Inte för att jag tror att hon handlar kläder (?). För hon vill ju helst inte jobba alls.
• M bakar fantastiskt gott bröd.

På minussidan:

• Jag skulle behöva en stor lägenhet, förmodligen en trea, för att vi skulle kunna ha vars ett sovrum. Kan bli dyrt, beroende på var i Stockholmstrakterna vi skulle vilja bo. Förmodligen någon förort, dock.
• Jag skulle ovanpå en ganska hög hyra behöva betala mat för henne på kanske nästan två tusen i månaden. Ännu dyrare.
• Risken med att ha sin väninna till privat hushållerska och kock är att det skulle kunna bli nån slags ojämn balans i vänskapsrelationen. Men vi är båda duktiga på att kommunicera, så förhoppningsvis skulle vi prata igenom allt sånt här ändå...
• Mindre privatliv än när man bor ensam. Fast M har många vänner så vi skulle nog inte störa varandra för mycket ändå.

Lösning 4 skulle vara om M tackar nej till att flytta ihop med mig och jag skaffar mig en främmande inneboende (krav: nikotinfri vegetarian) som får gratis hyra och mat i utbyte mot samma tjänster. Förslagsvis en student som vill spara pengar. Det skulle väl vara samma för- och nackdelar som med M på ett ungefär, med undantag från att det alltid är lite mer riskabelt att det inte fungerar ihop med någon man inte känner alls. Men jag skulle väl helt enkelt få "intervjua" de som vill flytta in hos mig innan jag väljer någon.

Lösning 5 är att flytta ihop med någon som har hyfsat bra ekonomi så att vi kan bo i olika sovrum i en trea, samt är villig att gemensamt anställa en städerska. Detta är egentligen tveklöst bäst, kan inte finna några nackdelar alls, mer än den moraliska aspekten då, vilken är ganska stor... Men var finner jag denna person? Jag har ingen sådan i min vänskapskrets i alla fall. Det skulle vara om jag flyttar ihop med en man som jag är kär i. Men någon sådan existerar ej. Och om vi inte också är nära vänner så vill jag helst inte leva ihop med någon jag har en romantisk/sexuell relation till. Så egentligen är detta ingen lösning, inte för tillfället i alla fall.

Höll på att garva sönder mig idag. Skönaste arbetskollegorna ever! Jag ser nästan inte fram emot hösten då jag har tänkt mig att "ta tag" i mitt vuxenliv och börja arbeta med det jag faktiskt har utbildat mig till och då - poff - förmodligen öka i lönegraderna med femtio procent, men även få andelen ansvarskrävande arbetsuppgifter öka med samma procentantal... Stimulerande, säkert. Men lika roligt som jag har nu? Tveksamt.

Mina arbetskollegor är världens finaste. Så mycket mat (alla delar med sig av allt. Det är ett mångkulturellt klimat där man inte skiljer ett dugg på mitt och ditt, vilket gör att det dukas upp en buffé av fantastiska nordafrikanska kryddoftande rätter vid nästan varenda lunch). Så mycket äkthet; ingen är instöpt i professionellt tänkande utan är sig själva fullt ut hela tiden.

En av de latinamerikanska killarna med tjocka dreads berättade för mig att han tänker åka till Etiopien och volontärarbeta på ett självförsörjande ekologiskt lantbruk, i syfte att hjälpa lokalbefolningen. Han levde där i en månad och känner fortfarande väldigt starkt att han vill viga sitt liv åt att hjälpa andra genom att ägna sig åt natur- och människovård. Han är en av de smartaste människorna jag vet och jag har alltid haft en känsla av att han har ett stort hjärta, men jag anade inte vidden av det. Han är egentligen utbildad ljudtekniker, men upplever att det är mer givande att arbeta med att hjälpa andra än med någonting kommersiellt.

Han, en svensk tjej och jag är en fantastisk trio. Vi har så kul ihop att jag hoppas på att få arbeta mycket med dem i sommar. Killen har redan föreslagit att vi ska dra till stranden tillsammans snart. Det känns som att de skulle kunna bli "riktiga" vänner och inte enbart arbetskollegor om vi ger varandra en genuin chans till det.

Det kom in en underbart vacker raskatt och hälsade på på jobbet. (Det är min manlige arbetskollegas förre katt som han hade köpt åt sin dåvarande sambo, som illa nog för honom bor vägg i vägg med vår arbetsplats, viskade min kvinnliga kollega till mig). Intressant att katten verkade söka upp honom; den katten har jag aldrig sett på jobbet annars... Han tog upp den i famnen och gosade med den. Sen började han klaga på allergi.
"Varför i hela fridens namn köpte du en katt till din tjej om du är allergisk?!", kunde inte jag låta bli att fråga.
"Man offrar sig liksom för förhållandets skull. Man ger lillfingret, men så hugger hon hela armen..."

Min kvinnliga arbetskollega har nyligen separerat från sin pojkvän som hon var ihop med i sex år.
"Till och med hunden kom emellan. Han tyckte om den mer än mig", beklagade hon sig.
Jag skrattade:
"Men är det inte så, att man skaffar husdjur när ett förhållande håller på att krascha?"
Hon:
"Jo, eller barn. Men sånt ser man inte då. Först efteråt tänker man, att varför i helvete skaffade vi hund?! Vi hade ju problem redan innan det... Nä, alltså. Jag skaffar hellre barn med en kompis än har det som förhållandenödlösning."
Då är vi två, tänkte jag roat.

Hon fortsatte berätta hur hon hade åkt hem till exet idag, för att försöka umgås lite som vänner. Det hade inte gått så bra, då han hade berättat att han har träffat en ny och hon inte kunde låta bli att tänka på att en annan tjej ligger på det som varn hennes sida av sängen...

Det var så skön vänskaplig bitterljuv stämning. Alla tre singlar, med långa förhållandehistorier i bagaget. Alla tre lika osugna på att gå in i förhållande igen för tillfället, utan har helt andra ambitioner för livet.

Skönast är, att den där äcklige gubbchilenaren som limmade på mig har fått sparken på grund av rasistiska uttalanden om "negrer" (snacka om att ha hamnat på fel arbetsplats om man har såna åsikter...) En annan manlig arbetskollega pratade med mig om det, och jag avslöjade att chilenargubben hade gjort närmanden mot mig.
"Jag förstod nästan det", svarade min arbetskollega. "Vet du vad han sa om dig när du började här till mig? Han sa, att du är sexig och att vi borde ta dig i en trekant. Då svarade jag, att han var galen; att du är vår arbetskollega och yngre än hans egna barn. Jag menar, att han som är så gammal är stöter på dig är bara äckligt. Till och med om jag hade gjort det hade det varit knäppt; om min son hade levt fortfarande hade han nästan varit jämgammal med dig. Men om typ D som är ung skulle stöta på dig; det skulle vara normalt."...

Jag hoppade till. Visste han om mig och D...? Han kunde ha gett exempel på någon annan ung, manlig arbetskollega. Nä, jag är nog bara paranoid. Det var väl ett uttalande taget från det blå. Eller kanske inte. För han fortsatte att berätta om några arbetskollegor som hade börjat ha sex på arbetstid när han hade jobbat på kronofogden. De hade inte blivit sparkade, men fått gå utan meriter längre fram.
"Det är inte bra att ligga med nån på jobbet. Folk kan börja snacka...", avslutade han.
Hm, syftade han fortfarande till sina förra arbetskollegor? Var jag en idiot som kände mig träffad? Jag vet fortfarande inte. Jag vet bara att jag kommer bli helt skogstokig på D om han har avslöjat att vi har haft sex. Särskilt om han har avslöjat att vi har haft sex där, på arbetstid...

Vem har sagt att arbete måste vara trist och rutinmässigt? Och då ska det kanske tilläggas att det här arbetet är totalt yrkesokvalificerat och ses ner på av de flesta kontorsråttor. Herregud, jag skulle dö om någon tvingade mig att ägna mig åt pappersarbete på ett kontor. Eller slava på en restaurang. Eller försöka pracka på folk saker de inte behöver som säljare (jag har provat samtliga typer av yrken, så jag vet faktiskt vad jag pratar om...)
Jag älskar att jobba med människor och tänker alltid att göra så. Dels för att det känns oerhört givande och som att man verkligen ägnar sig åt saker som är viktiga, och dels för att människor som frivilligt väljer den här typen av yrken har en viss varm och öppen mentalitet. De som ser ner på vårdyrken är de som inte har förstått tjusningen med dem... Trust me, jag gjorde också det en gång i tiden innan slumpen/ödet tack och lov förde mig rätt...

Wow, vilka kontraster. Kunde varit E. Kunde varit VIP på White Room. Men nej, det var en privat loge i Globen på Linkin Parks konsert. Rock n Roll, exklusivitet, min kära väninna och hennes dejt i kostym och hans vän.

Det började precis sådär Stureplansstelt som det brukar göra, med "Så du jobbar med... aha, vad intressant. Nej, jag jobbar mer med teknisk produktutveckling... Jaja, mina kunder... marknadsföring..." blaha, blaha...

Å, vad sånt mingel tråkar ut mig. Jag satt och vred mig i stolen och tänkte, att nej, inte en sån här kväll. För såna har jag varit med om många. Jag fick i alla fall gratis konsertbiljett och käk, tröstade jag mig själv med och pressade en tandpetare lite för hårt ner i en oliv så att den hoppade av tallriken.

Så drog killarna plötsligt ett internskämt om de fem rytmerna och jag hakade snabbt på:
"Är det därigenom ni har lärt känna varandra? På dansen?"

"Har du dansat 5 rytmer?... Jaså, för vem då?... Jaha, jag har en vän som dansar för henne. Känner du honom?... Nej, vi träffades på (kursgården jag ska till i sommar)... Ja, vi ska dit i sommar igen... Jaså, du också?... Jaha, ja. Då ses vi där.... Vi ska dra med dig på Aoum, då... Tja, hur ska man förklara vad det är... Du får se."

Snart började vi dra historier om sådant som vi nog alla fyra finner gemensamt är viktigast i våra liv - personlig utveckling.

Den ena killen berättade om en flowering han hade varit på:

"Så vi skulle släppa ut vårt innersta och berätta exakt vilka känslor som hade uppstått. Och plötsligt finner jag mig stående mittemot en tjugoårig tjej. Den mest präktiga, ordentliga, tjej ni kan tänka er. Och visst, jag tvekade. Men sen tänkte jag, va fan, jag skulle ju säga det. Så jag liksom pressade fram det; 'jag vill knulla alla tjejer i världen'. Tjejen bara gapade en stund, sen vände hon på klacken och gick. Sen skulle jag säga samma sak till en annan kvinna. Hon spände blicken i mig och sa: 'Du är helt galen, du'. Mitt självförtroende bara rann bort och jag stod där som en förlägen liten pojke och kände mig dum. Funderade ett tag på att springa efter den tjugoåriga tjejen, men nä..."

Det var som vilken skön fest som helst där folk är öppna och glada och drar roliga anekdoter, bara det att det var så himla speciellt. Jag har liksom trott att de världarna inte hör samman. Att jag är den enda som kommer att befinna mig på kursgården i sommar med det yrket jag har utbildat mig till (vilket inte stämmer; en kursare till mig visade sig chockerande nog ha varit där förra sommaren och hon bara älskade det). Den enda som lyssnar på Rihanna och Nicole Scherzinger och gillar att shejka loss på Hells Kitchen eller nåt annat Stureplansaktigt dansgolv. Ack, så fel jag har haft. Man ska inte dra för snabba slutsatser och gå och inbilla sig att man är så jävla unik i så många hänseenden. Det finns folk av alla de slag; även folk som är som jag. Typ. Och jag breddar min världsbild för varje dag som går.

Kanske ska tillägga, att fyra personer som har dansat fridans vet hur man rockar loss i en konsertloge. Vi spelade luftgitarr, dansade runt och headbangade galet mycket. Sammanfattningsvis: Härlig kväll.

Fan vad jag ser fram emot att åka iväg till kursgården nästa helg. Min fantastiska väninna kommer att vara där, TM, killarna från ikväll (samt min väninnas expojkvän som hon fortfarande har en sexuell relation till, vilket hon inte har berättat för dejten ikväll... Så upplagt för spänningar, haha) och en massa andra människor jag har träffat i en massa lustiga sammanhang och börjat skrapa lite på ytan på. Det finns verkligen potential för att vad som helst kan hända...

Så sjuttiotal! Gun-Britt Sundström, författare

"Vaknar på morgonen och känner mig nyktrare än på månader, ser mig i badrumsspegeln och undrar kallt och argt hur han kan vara så dum att han vill gifta sig med mig.

Om vi bodde ihop skulle han inte behöva undra var jag finns, säger han, då skulle han ju veta att jag skulle komma hem förr eller senare. Jaha! Och jag skulle veta att han satt och väntade på det!

Att dela bostad med Harriet är en annan sak, vi lägger oss inte i varandras affärer. Om jag blev borta ett dygn skulle Harriet väl lugnt anta att jag var hos en älskare. Skulle Gustav det kanske?

Nej, det är inte den sortens frihet jag är rädd om, polygami inbillar jag mig inte är något eftersträvansvärt. Folk som skryter med sina många erövringar är naturligtvis beklagansvärda, brukar för övrigt mellan skrytsamheterna själva vara de första att beklaga sig. Att de jagar vidare från den ena till den andra betyder bara att de inte har hittat någon värd att behålla; oftast visar det sig att massförförarna (av båda könen) är de mest desperata romantikerna och till sin gråa ålderdom släpar omkring på drömmen om Den stora.

Att brösta sig över livslång trohet och äktenskaplig lycka förefaller mig å andra sidan lika absurt. Att man har hittat den man vill ha, eller lyckats intala sig att man vill ha den man hittat, vad har det med moral att göra. Avundsvärt kan det vara, men inte kan det samtidigt vara berömvärt.

Att det är avundsvärt tror jag. Lyckliga äktenskap tror jag är det lyckligaste som finns, för dem som så hava kan. Jag hyllar inte alls någon allmän princip om kärnfamiljens förkastlighet. Att Gustav vore en idealisk äkta man har jag inte heller ett ögonblick tvivlat på: klok och godlynt och uppfostrad så att i fråga om hushållsgöromål intet är honom främmande. Att Gustav är den rätte kan en idiot se - men jag är ju fel!

Vi är som hund och katt. Lika naturligt som det tycks vara för honom att vara lojal och trogen, lika karakteristiskt är det för mig att vilja gå mina egna vägar och att klösa folk som försöker klappa mig när jag inte är på humör.

I förtjusningen över vår samhörighet i andra avseenden har jag visst lyckats glömma bort eller förtränga det, men nu är det alltså dags att se sanningen i ögonen. Att vara gift med mig, det är ett öde som jag inte unnar min värste ovän; hur mycket mindre då Gustav som jag tycker om. Om nu han är så förblindad att han inte ser sitt eget bästa, då måste ju jag som den klarsyntare vara förpliktad att skydda honom för honom själv, tänker jag då jag ser mig i badrumsspegeln.

Inte låta hans förälskelse dra oss båda i fördärvet. Eller kättja. Bådadera lika dåliga skäl för att ingå ett äktenskap: när sedan kättjan tar slut, då står man där som ett fån. Och att förälskelsen går över efter förförelsen, det är något jag har för mig att det finns exempel på i världshistorien.

Om han inte var så angelägen. Om han var lite mindre angelägen, så att man kunde resonera med honom, då skulle vi kunna ingå ett resonemangsparti: den enda rimliga formen av äktenskap. Men att vigas vid en man som är från sina sinnen av passion, det kan inte vara rätt.

Ska jag gifta mig med Gustav så måste han först ha kommit över sin förälskelse så att han vet vad han gör, och då kommer han inte att göra det."

Maken som skrevs 1976 av då 21-åriga Gun-Britt Sundströmkan inte tolkas som något annat än just en relationsbibel. Jag har bara plöjt igenom en femtedel (den är tjock precis som en bibel bör vara). Den känns fortfarande helt dagsaktuell och fräsch trots tidsenligheten i såväl skildring som uttryckssätt. Man kan verkligen relatera till karaktärerna i boken och det är sällan man har läst en så naken, äkta beskrivning av hur förhållande är och vilka tankar som uppstår kring dessa. Även andra tankar kring livet är oerhört träffande.

Nog med marknadsföring. Köp den. Kan inte kosta många kronor i pocketform. Om ni gillar min blogg så kommer ni nog definitivt att gilla den. Jag gör ju det.

Se även denna bokrecension,

Gah, jag är så trött på E så jag vill inte ens redogöra för hela konversationen, som sorgligt nog skapades när jag slutligen besvarade hans återkommande samtal. Men det var samma gamla visa. Hur fan kan man hålla på så med en person man inte har pratat med på månader och som explicit har uttryckt att hon inte vill umgås med honom på grund av att han beter sig just så?!

"Vill du komma över?"
"Nej, tack. Dessutom kan jag inte. En kompis är på väg hit."
"En manlig vän?"
"Ja."
"Som du ligger med?"
"Nej."
"Men som du kommer att ligga med?"
"Nej! Inte för att du har med det att göra, men jag kan faktiskt umgås med folk utan att knulla dem!"
"Okej. Så vem ligger du med nu förtiden?"
"Du är sjuk som ens ringer och frågar mig det!!!"

Seriöst?! Har killen nån typ av mental retardation? Jag börjar fanochmej undra.

Det är sällan jag lackar på killar nuförtiden. Jag brukar mest ignorera dem, de är liksom inte värda det. Men den här gången rann bägaren över och jag började svara honom i ett tonläge som nog inte kan tolkas som annat än smått hysteriskt. Jag fick liksom sår i öronen och det gör ont i hela mig att en människa kan vara så brutalt korkad. Det är verkligen synd om honom. Dags för mig att byta telefonnummer, kanske...

Jag är också trött på D, som hela tiden antastar mig på jobbet, fast att jag har sagt flera gånger att jag inte vill att han tar på mig där. Och spyr ur sig korkade kommentarer om vita människor, om "svenskar" och om att Canada är ett så fantastiskt land att jobba och leva i, trots att han aldrig någonsin har varit där... SUCK!

Och på DM som är så jäkla repititiv och inte klarar av att sätta mellanrum efter kommatecken. Som tror att han är så jävla smart och inte fattar hur mycket hans "insiktsfulla" malande går mig på nerverna. Som alltid gnäller över hur dåligt han mår, över hur mycket han svettas, över hur varmt det är, över hur tjock han är, över hur jobbigt det är att röra på sig (vilket jag i princip tvingar honom till varenda gång vi ses. Jag blir så endorfinkickad av att se en människa ta så illa hand om sin kropp att jag varje gång får honom att promenera uppför en lång klippa ackompanjerad av hans klagovisa, som jag totalt ignorerar...) Suck igen.

Och på U (fastän vi inte ens har börjat dejta igen. Vi har bara pratat i telefon. Och han är en bra kille som så många andra. Smart och framåt. Men lika jävla förutsägbar och tråkig ändå... Som alla andra företagsledare röstar han blått, tror att man måste jobba hårt för att uppnå vad man vill ha i livet och söker efter den där "Stora kärleken" som ska bli mamma till hans barn, då han börjar tycka att han har kommit upp i den åldern att han bör söka efter henne...) Tråååkig! Suck.

Jag är helt enkelt trött på killar. Celibat fram till jag åker till kursgården på midsommarafton (det är trots allt bara knappt två veckor dit...) börjar NU! Och med celibat syftar jag inte bara på att jag inte kommer att ha sex. Jag kommer inte att träffa någon kille som jag ligger med. Alls. (Förutom D då som jag inte har nåt val, då vi jobbar ihop. Men han får inte komma hem till mig efter jobbpassen).

Jag upplever att jag har starkare vänskap till och betydligt större mentalt utbyte av personer jag inte ligger med och hellre umgås med dem, faktiskt. Jag till och med undrar om jag ligger med just dem jag ligger med för att jag annars skulle bli uttråkad av att umgås med dem. Och för att jag är så brutalt fysisk av mig. Jag vill ju ta på precis alla människor (på ett osexuellt vis då); kramas och pilla i håret och massera. Typ hela tiden. Jag är ganska integritetslös när det kommer till vilka som får knåda mina axlar eller min hårbotten. Jag blir mest glad om någon är villig att göra det. Och betalar hellre för massage än för väldigt mycket annat. Sex är förmodligen då ett sätt att få det här enorma fysiska behovet tillfälligt mättat; speciellt av en så duktig älskare som DM som masserar, smeker och knådar i timvis.

Det är nog ingen slump att många älskare jag har haft genom åren har kallat mig "katten", eller "kissemissen", då jag verkligen njuter i timvis av att bli "kliad bakom öronen", blir väldigt "löpsk" i perioder och kan "riva till" ganska rejält... Jag känner mig faktiskt ganska mycket som ett kattdjur när det kommer till sovrumsbiten. Eller så är det pga att mina ögon är lite kattliknande som de säger så...? Måste komma ihåg att fråga nästa gång det dyker upp...

Jag får kanske starta upp en kramgrupp som ska vara helt osexuell för folk med stort närhetsbehov. Undra hur många man skulle kunna locka till en sån...?

Jag: "...Men att vara kär i någon, är inte det samma sak som att känna kärlek för någon?"

V: "Nej, känna kärlek kan man göra för alla typer av nära relationer."

Jag: "Men man kan exempelvis inte vara kär i sina barn?"

V: "Nej, lämpligtvis inte..."

Jag: "Så är inte då att vara kär i någon detsamma som att känna kärlek för någon plus attraktion?"

V: "Hm. Det låter logiskt. Och jag gillar logiska samband. Så kanske. Det tål att tänkas på."

V och jag spann vidare på min idé (se föregående inlägg) om hur man ska skaffa barn i en kravlös relation. Han gillade idén och sa att han själv har tänkt i de banorna flera gånger. Vi diskuterade genomförandet från allt ifrån spädbarnsålder till äldre, hur nära föräldrarna skulle behöva bo varandra, hur man skulle dela upp ekonomin, hur föräldrarna skulle lösa det om de ville skaffa fler barn med någon annan än varandra.

V var dock mer inne på att föräldrarna aldrig behöver ha ett sexuellt band; inte ens från första början. Det räcker med en stark vänskap och att barnen skapas genom inseminering. Jag ställde mig ytterst tveksam till detta och undrade hur barnet påverkas av att inte vara skapt i ett intimitetsögonblick. Att det kändes naturligast... Men V menade på att även det är konventionellt tänkande och vi drog paralleller kring hur lesbiska skaffar barn. Och jag höll ju med om fullständigt att homosexuella föräldrar knappast är sämre föräldrar än andra. Men jag tänker mer kring genetiska teorier; det finns forskare som påstår att hela ens liv påverkas ända från graviditeten; ända från konceptionsögonblicket. Och i så fall bör ju mammans hormoner vara i ett annat tillstånd när hon älskar med en man än om hon får lite sperma insprutat i sig på en klinik...?

Hur som helst kom vi fram till, att vi eventuellt skulle kunna skaffa barn med varandra. Att det skulle bli en trygg bas för barnen. Sen åt vi en middag, V lärde mig lira gitarr och sen åkte han hem.

Jag skulle ju nog inte kunna ligga med honom, tänkte jag. Eller skulle jag det, i syfte att fortplanta mig? Kanske. Han är ju liksom inte motbjudande på något sätt. Han är till och med ganska snygg. Bara det att jag inte känner på det viset, vad nu det viset är för något (det kom vi heller inte fram till i vår diskussion; vad det är som gör att man vill ligga med någon när man känner starka känslor för den är självklart, men vad är det som gör att man inte vill ligga med någon som man känner starka känslor för, som är av motsatt kön och som man rent objektivt kan anse vara attraktiv? Typ som vi känner för varandra i diskussionsgruppen? Klurigt...)

"...Mamma, det är inte säkert att jag någonsin skaffar pojkvän igen. Inte på det viset som jag har gjort tidigare i alla fall..."

Mamma tystnade i luren, sen protesterade hon med den där tvekande rösten som många gör som verkar säga: 'Lilla vän, så kanske du känner nu. Men vänta bara tills du faller huvudstupa för förälskelsen nästa gång! Då får du allt se...'

Saken är ju den att jag faller huvudstupa för förälskelser då och då. Inte ofta, nej. Men det händer. Inte vill jag leva ihop, planera min ekonomi och mitt dagliga bröd och ta in en annan person i min domestiska röra för den sakens skull.

"Men mamma, du vet ju att jag är mycket lyckligare när jag inte är fastlåst vid en annan människa."

Hon behövde inte tänka efter särskilt många sekunder för att inse att det är sant. Och min lycka är ju betydligt viktigare än alla pojkvänner i världen.

"Ja, man kan ju alltid adoptera...", konstaterade hon uppgivet.

Hur kom barn plötsligt in i samtalet?! Så insåg jag; det är ju därför mammor vill att man ska träffa en man att leva ihop med; för att de ska få glädjen att bli mormödrar.

Inte för att det spelar någon roll, egentligen, för livet blir aldrig som man har tänkt sig det; men jag började leka med tanken. Hur vill jag att det ska gå till när jag skaffar barn?

Så som jag känner just nu, vill jag att det ska vara någon som jag delar ett starkt band med. Någon som jag har känt i flera år. Ett starkt samförstånd. Någon som vågar se mig för den jag är och älskar mig precis så. Och vice versa, såklart. Vi ska dela samma grundvärderingar. Samma förhållandevärderingar.

Förmodligen kommer vi inte att bo ihop. Och om vi gör det så kommer det att vara med högsta respekt för varandras frihet. Förmodligen kommer vi aldrig att lova varandra någonting; inte ens trohet. Men den fysiska attraktionen och det mentala bandet kommer att vara så stark att vi vill skaffa kärleksbarn ihop. Och skulle den fysiska attraktionen försvinna efter ett tag skulle det inte göra någonting - alls. Vi skulle fortfarande vara så nära vänner att vi kan sitta vid brasan och dricka lite varm choklad, snudda vid varandra ömt och möta varandras blickar med värme. Bara röra vid varandras hjärtan utan att det är det minsta sexuellt. Utan att vara högtravande akademiska diskuterar vi litteratur, filosofi, känslor och samhälle.

Förmodligen planerar vi och utför projekt tillsammans; vi har kanske rest utomlands och biståndsarbetat med djur eller barn. Eller så ägnar vi oss åt volontärprojekt på hemmaplan; kanske driver en ekogård. Hur som helst så har vi någon eller flera gemensamma passioner som driver oss båda framåt och gör att vi får ut mer av oss själva genom varandra.

Våra barn kommer ha harmoniska, hälsosamma föräldrar som verkligen vårdar kärleksbandet till varandra och till dem väldigt starkt och ömt. Föräldrar som lever genom sig själva istället för genom sina barn. Föräldrar som inte betraktar barnen som ett livuppfyllande projekt i sig, som några som ska uppfostras, tuktas och formas, utan betraktar barnen som spännande, fantastiska individer som kan växa upp till vem som helst bara de får tillräckligt mycket kärlek. Det skulle vara den enda egentliga uppgiften som förälder; att skänka barnen kärlek och den trygghet och stöd det innebär. Barnen kommer att få växa upp med starka förebilder som visar dem en kärleksfull livsstil till både sig själva och till sin omgivning. Kärlek, glädje, skratt, musik, dans och gemenskap kommer att vara grundpelaren i allt vi gör, även om vi förmodligen inte kommer att ha en vansinnig massa pengar. Gemenskapen kommer dock inte att vara exklusiv, som att "vi är en familj och därför delar vi ett speciellt band", utan det kan finnas hur många utomstående barn och vuxna som helst i den här gemenskapen. Folk kan komma och gå när de vill. Pappan/papporna till barnen och jag kan älska med varandra när vi vill. Kravlöst och vackert. Låter det omöjligt?

Gud, vad jag hoppas att jag kan träffa den här mannen/de här männen en dag. Han finns förmodligen inte på Stureplan...

"Hej sis. Jag e på väg till Stockholm nu... Puss"

Sms från min "lillsyrra", som är lillsyrra i hjärtat och på facebook, men inte i verkligheten. Egentligen är hon lillsyrra till en idiot jag dejtade som 16-åring under fyra månaders tid. Men redan som 10-åring såg hon upp till mig enormt mycket och det har inte slutat fastän jag inte har haft någon kontakt alls med hennes brorsa på år och dar.

"Jaså? :) Vad ska du göra här?"

"Jag ska träffa en killkompis. Han betalade min biljett upp."

"Vad är det för nån kille? Nån du känner hoppas jag?! :S"

Efter flera förmaningar om att hon skulle smsa när hon kom fram och ringa om det var minsta lilla bekymmer om det så var mitt i natten, och att hon väldigt gärna fick bo hos mig istället, så stannade jag upp, andades och reflekterade. Tjejen är inte elva längre. Hon är nästan nitton.

Vad gjorde jag själv när jag var arton-nitton? Tog in på lyxsvit med en okänd trettiotreåring från nätet som jag aldrig hade träffat tidigare. Hade en otrohetsaffär mot min pojkvän på en kristen folkhögskola där killar och tjejer inte fick sova ihop. Och diverse annan skit som vi kanske inte ens ska nämna. Men jag kände ju mig så himla vuxen och mogen då. Alla andra nittonåringar känns brutalt unga. De borde liksom inte ha sex. Särskilt inte min lillsyrra... :S

Herregud, om jag känner mig så överbeskyddande mot henne, hur kommer jag inte att bli mot min egen potentiella dotter i framtiden...? Detta bådar inte gott...

Min arbetskollega, D, brukade skämta om att vi snart skulle bo grannar.

D: "Jag såg dig med din mamma."

Jag: "Eller hur...?"

D: "Du var klädd i vit klänning. Och din mamma har kort hår."

Jag: "Vadå? Var såg du oss?!"

Så insåg jag att det inte var något skämt. Han har på fullaste allvar flyttat in i huset intill mitt, på samma gatuadress... Han tillade att han dessutom har sett mig tillsammans med en "vit kille". Hm, jag förstår ingenting. Hur lyckas han se mig hela tiden när jag aldrig ser honom?

Idag, som vanligt, så fick vi åka på utflykt tillsammans på vårt arbetspass. Den här gången bar det av till Skansen. Jag låg i gräset med huvudet vilandes på hans mage när han sa:

"Jag ringde dig. För kanske tre veckor sen. Du svarade inte."

"Nähä?"

"Varför?"

"Vad vet jag... Jag hade väl bättre saker för mig."

"Men man kan svara och säga hej, och att man är upptagen, men att jag får ringa tillbaka senare, vet du..."

"Det kan man göra... Men jag var kanske med nån annan kille och ville inte svara då."

Jag vaknade till ur mitt halvslumrande i solen av en plötslig örfil. Jag satte mig spakt upp och örfilade honom tillbaka (lite hårdare än vad han hade örfilat mig, bara för att markera...).

"Varför är du med andra killar?", frågade han mig. "Är de bättre än jag?"

"Ja, vissa är det, definitivt."

"På vad? De slickar dig, va?"

Jag suckade.

"På så himla mycket... Jag tänker inte gå in på detaljer."

"Vad gjorde du igår?", frågade han vidare.

"Jag var med min pojkvän", ljög jag för att se hans reaktion.

Han visade inget tecken på förvåning, utan fortsatte sina en miljon frågor (som det kändes som) med:

"Vem är det? Vad gör han nu?"

"Han jobbar, antar jag..."

"Aha. Då kommer jag hem till dig ikväll."

"Jaså? Jag vet inte. Det är varmt. Jag tänkte kanske gå och bada..."

"Då går vi till stranden, då."

Jag suckade.

"Du kan ju inte simma ens..."

"Jag kan visst simma! Jag är bara rädd för djupt vatten..."

"...För att du inte kan simma", retades jag vidare.

Jaha, få se om han dyker upp då. Det märkliga var att han försökte kyssa mig flera gånger. Med tunga! Han avskyr att kyssas i vanliga fall. Jag har sagt till honom att han är konstig som inte vill kyssas, men han har bara tittat lurt på mig. Nu var han riktigt öm. Hela resan tillbaka till jobbet sov jag mot hans axel medan han masserade min hårbotten. Jag fick lite panik över att reda ut allt hårtrassel innan vi gick in och mötte våra andra arbetskollegor. D bryr sig dock inte det minsta och tar på mig hela tiden. Jag tror definitivt att de andra misstänker att han är förtjust i mig, men nog inte att jag skulle ha besvarat hans närmanden på något vis. En kvinnlig arbetskollega pratade med mig idag, efter att D hade gått hem när jag fick ett mindre utbrott över honom p g a att han svamlade när vi skulle skriva rapporter (killen är inte så smart och han går mig verkligen på nerverna ibland):

"D skämtar mycket med dig..."
"Ja...", svarade jag.
"Men det känns okej, eller?", frågade hon.
Jag skrattade.
"Det är helt okej."
"Bra..."

DM: "...Det finns oändligt många typer av kärlekskonstellationer. Men något som jag tycker är fel är Will Smiths och Jada Pinketts. De har ett öppet äktenskap...!"

DM väntade på min reaktion. Jag var tämligen tyst. Till sist klämde jag lugnt fram, att:

"jaha...? Varför är det fel?"

"Ja, men om man är gift. Då kan man ju inte gå och ligga med andra. Då tappas hela idén av äktenskap; att man lovar varandra evig trohet till döden skiljer en åt."

Så nu är hela idén av ett äktenskap en livslång patenthandling? Tur att man inte har det så med sina vänner; 'nu har vi beslutat oss för att vi älskar varandra och har varit vänner så länge, så vad sägs om att vi skaffar oss en vänskapslicens för nittionio kronor som ett löfte på att vi alltid kommer att dela den här starka vänskapen enbart med varandra?' Puh, vad knepiga relationer skulle bli då...

"Okej, så det är inte det öppna förhållandet i sig du anser är fel, utan att man väljer att leva så när man är gift?"

"Ja..., nej... Jag tycker väl fortfarande att det är fel, men, jag tycker att om man vill leva så kan man vara singel istället. Då är det helt okej, då får man göra som man vill..."

"Singel? Som i att inte ha ett förhållande alls?"

"Precis..."

"Okej. Men om man delar ett väldigt starkt, intimt band med en annan människa och verkligen älskar denne, men båda är överens om att de inte vill enbart ligga med varandra; de kanske helt enkelt inte tycker att det där med sex är så vansinnigt viktigt. De prioriterar samhörigheten de delar med varandra på en djupare nivå och känner inte att denna samhörighet blir hotad av att man väljer att ligga med någon annan också. Har man inte rätt att få ha ett förhållande och vårda denna relation då? Måste man välja ett liv som singel?"

"Okej... Ja, om båda är överens så... Men jag tycker att det är fel. Ingen skulle få göra en sån överenskommelse med mig."

"Du menar alltså inte att det är fel, utan att det är fel för dig?"

"Ja, så menar jag...", svarade han, fastän det märktes att han inte var riktigt nöjd med sitt eget svar, men inte visste hur han skulle formulera det annorlunda.

Stackars DM. Jag grillade honom lite hårt där. Vi diskuterade vad ett förhållande är, vad kärlek är, vad skillnaden mellan att älska en vän och att älska en partner är. Mina argument var mer välunderbyggda än hans, p g a att jag har reflekterat mycket över dem. Vilket var lite synd; jag vill gärna mötas av motstånd i diskussioner av någon som inte tänker som jag. I diskussionsgruppen håller vi ju av någon anledning hög konsensus i den här frågan, vilket vi definitivt inte gjorde från början, men det har utvecklats till det efterhand som att personerna i gruppen har börjat titta närmare på sina egna relationer, ifrågasätta sina egna världsbilder och sedan ändra dem. Och av någon anledning så har alla i gruppen fått andelen drama i relationer betydligt minskade sen de började tänka så här, d v s om de överhuvudtaget hade dramatiska utspel i sina relationer tidigare. Det är väl egentligen bara jag och två till som hade det, men jag kammade nog tveklöst hem priset över mest passionsdraman med min tidigare rejection-anxiety och allt vad det var jag (felaktigt) trodde att jag led av... Eller jag gjorde ju det, till följd av ett felaktigt synsätt på vad jag trodde mig veta behöva och krävde (läs: kvävde) av mina relationer.

Det blev såklart extra tydligt hur luddigt det är med vänskap och parrelation då det DM och jag delar är precis någonting där mittemellan. Man skulle väl egentligen inte riktigt kunna säga att vi dejtar, men verkligen inte att vi är ihop heller, även om vi beter oss så. Och vänner har vi ju varit länge; det är ju det hela relationen bygger på. Så nä, vi släpper etiketterna och helt enkelt konstaterar att DM och jag har en relation av något slag...

Det värsta är att jag fick vibbar av att vår relation kommer att nå fram till en brytningspunkt en dag. Och den brytningspunkten kommer att vara när han inte längre kan leva med att vi håller det precis så odefinierat och okomplicerat som vi gör just nu, utan vill att vi för in "obligations" i relationen. Jag vet att jag aldrig kommer att vilja lova honom någonting. Och jag vet, tyvärr, att han då inte längre kommer att vilja ta mig exakt för den jag är, så som han gör just nu...

Det känns ledsamt och lite jobbigt; att just nu, som enligt mig är helt perfekt, inte alltid kommer att ses som helt perfekt, utan bara som en sträcka, en väg som skulle leda fram till någonting annat, någonting mer kravfyllt än vad just nu är. Att vår relation inte får utvecklas fritt; att vi inte får köra av den där raka bilvägen och utforska alla idylliska små skogsstigar, på grund av att en av förarna vill prompt följa motorvägen. Den är snabbast, tydligast och känns tryggast; där hittar man tveklöst fram till sitt slutmål. Men vad han nog inte tänker på, är att på motorvägen som de flesta människor väljer att ta i sitt liv, är det också störst chans att man krockar och aldrig någonsin når fram. Och att man i vilket fall som helst färdas så snabbt, att man missar all vacker natur på vägen...

Om man tillät sig ta den mystiska, lummiga, inte lika tydliga skogsstigen istället så kanske man kör totalt vilse. Det skulle vara läskigt och ett tag skulle man känna sig utom allt hopp. Men sen måste man ta sig samman; hitta en egen väg som inte följer kartan. Och slutmålet kanske inte alls blir det man hade tänkt sig från början, utan precis som i gamla skrönor gömde sig inne i den mörka skogen ett sagoslott som man inte ens visste existerade...

Jag har inte många vänner på facebook. Jag sållar och plockar bort med jämna mellanrum; alla killar jag inte dejtar längre och inte har för avsikt att någonsin dejta igen, alla "vänner" från skoltiden som jag inte umgicks med då och knappast kommer att börja umgås med nu.

Inte för att jag är särskilt privat av mig (uppenbarligen inte med tanke på den här bloggen). Men visst gömmer jag fortfarande hemligheter, i en del fall ganska stora, som jag inte har för avsikt att dela med mig av till er, även om det säkert skulle öka såväl underhållningsvärdet som läsarantalet. Det beror på att vissa saker ska man inte skriva i en offentlig blogg; illasinnade människor skulle sprida ryktet som en löpeld, och även om jag inte skäms över någonting så betyder det inte att jag uppskattar när andra människor pratar illa om en som att de anser att man borde skämmas över en hel del.

Hade dessa människor inte funnits; dessa motsättningar kring människor som är helt öppna, ärliga och äkta; dessa förnärmade blickar som säger: "Varför ska du vara öppen om din skit när jag inte vågar vara det om min? Kan vi inte gå sida vid sida i våra instängda bubblor i en fantasivärld kring hur världen egentligen är uppbyggt där jag känner mig ensam men trygg?" Okej, självklart formulerar dessa människor inte tankarna på det här viset. De känner sig obekväma och vrider sig i sitt slutna skal och tänker... tja, vad tänker de? Jag vet inte riktigt, för jag sällar mig inte till den skaran. Men jag har vaga minnen om att jag har gjort det i perioder; känt ett sånt där patologiskt behov av att vara som alla andra, tycka, känna och tänka som alla andra, passa in som alla andra. Ja, allt det som man tror att alla andra gör, för att det verkar så utåt, när egentligen ingen gör det. De är bara mer eller mindre "duktiga" på självbedrägeri och att ge sken om detta.

Så när man uppnår den där insikten; ja, den som talar om för en att man inte passar in och att man heller inte vill passa in. Då börjar nästa bekymmer. Hur sticker man ut på sitt alldeles eget sätt? Hur gör man för att inte hamna i de klassiska "alternativfållorna", där man börjar klä sig lika udda, tänka lika udda, tro lika udda som alla andra lika udda människor gör? Man vill ju inte byta ut den konventionella formen av ett hjärntvättat liv mot den okonventionella formen av exakt detsamma.

Det lättaste är då att besluta sig för att vara okonventionellt konventionell. Att klä sig mainstream, att lyssna på mainstream musik, att gå på mainstreama sociala sammanhang och nattclubar. Med en stor insikt om att man är just mainstream för att man inte känner något behov av att hävda sig genom attribut.

Inombords, i alla dessa tankar som far och flyger inom en; det som gör en till en själv; ens sanna identitet, så är man allt annat än mainstream. Inombords fnyser man åt konventionerna och betraktar dem som en lek; ett skådespel. Man studerar, utforskar empiriskt och deduktionistiskt förkastar sina hypoteser. Världsbilden raseras och man står som ett tomt, pånyttfött oskrivet blad inför livet och inför en värld som man inser att ju mer man studerar den och dess människor, ju mindre förstår man av den. Sen ifrågasätter man denna stora insikt och undrar om den inte är en försvarsmekanism över rädslorna att sticka ut för mycket; om dessa egentligen någonsin har försvunnit?

Man tror på psykologi. Man tror på religion. Man tror på politik. Man tror på filosofi. Man tror på radikalfeminism. Man tror på ekoliberalism. Man tror på att frossa i njutningsmedel. Man tror på självdisciplin och avhållsamhet. Man tror på piller. Man betraktar droger som själsligt gift. Man tror på Gud. Man tror på ateism och vetenskap. Man kallar sig agnostiker och tror på någonting däremellan. Man tror på andlighet. Man tror på slumpen. Man tror på ödet. Man tror på arv. Man tror på miljö. Man tror på epigenitik. Man tror på jultomten. Man tror på föräldrarna. Man tror på Zeitgeist. Man tror på Sartre. Man tror på Dalai Lama. Man tror på moralism. Man tror på dekadens. Man tror på altruism. Man tror på anarkism. Man tror på att pengar skänker en frihet. Man tror på att fattigdom är rikedom för själen. Man tror på själen. Man tror på kroppen. Man tror på att känslor styrs av nervimpulser och transmittorsubstanser mellan synapser. Man tror på att alla människor är kärleksfulla. Man tror på att världen är grym och cynisk. Man känner tillit till livet. Man känner skräckvälde inför framtiden. Man tror på att leva ut sin fulla potential genom livsmål och karriär. Man tror på enkelhet och materialistiskt avkall. Man tror på tron. Man tror på vetandet. Och så börjar man tro på psykologi igen, för hur var det nu med det egentligen...?

Ifrågasätta sina ifrågasättanden. Lita på sin egen intiution, förkasta den, ifrågasätta igen. Ifrågasätta hur mycket det går att ifrågasätta. Se ifrågasättandet som målet i sig och inte ge upp bara för att man omöjligt kan veta svaren. Sedan ifrågasätta om det egentligen inte är just svaren; den stora sanningen man borde vilja uppnå? Finns det en stor sanning? Är någonting objektivt? Kan man leva ett liv så här, eller kommer man bara ifrågasätta det tills man dör? Kan man inte leva liv ett så här, när man en gång har börjat?

Och nej, detta virrvarr av tankegångar känns inte längre plågsamma som de gjorde när jag var liten och önskade bort dem. Önskade bort alla starka, stora, svåra känslor som jag inte visste hur jag skulle hantera; inte då kunde se vilken glädje och livskvalitet det skulle komma att skänka mig. För det är väl det enda (?) jag verkligen är säker på; att jag är så förbannat glad över att jag är jag och att jag inte skulle vilja vara utan en enda livserfarenhet jag har erfarit...

DM: "En (mittnamn) med chili utan lök, tack!"

Jag: "Var det utan lök den här gången?"

"Man måste ju variera sig..."

"Du kommer att bli tjock av att äta så många (mitt namn)."

"Man kanske kan få dig i fiberbröd?"

"Nä, såna som jag serveras bara som dessert. Det söta och godaste till sist. Du vet, den som väntar på nåt gott..."

"...Väntar alltid för länge."

"Precis... Vet vad jag hittade? I min "dagbok" från augusti förra året...?" (Tur att citattecken inte hörs i vanligt tal...)

(Det här inlägget.)

DM blev ganska paff när jag läste upp för honom vad han hade sagt. Sen sa han långsamt:

"Jag minns faktiskt den kvällen och att jag sa det där... Intressant att du tog dig tid att dokumentera det. Att en bit förflutet finns i print."

"Haha, jag måste ju samla till mina memoarer. De ska som sig hör till släppas efter min död. Men stämmer det; står du fortfarande för det?"

"Alltså, så som mitt liv ser ut just nu... Vet jag inte vad jag känner om någonting. Utan jag tänker att framtiden får avgöra vad det blir. Men jag tycker absolut om dig väldigt mycket. Du är en himla smart, rolig och sexig tjej..."

"DM, bli inte så obekväm! Jag retas ju bara med dig..."

"Haha... Ja... Det kan man ju få göra. En gång om året sådär..."

"Oftare än så pallar du inte, eller?"

Av nån anledning lyckades han vända samtalet helt och snart pratade han om sex:

"Nästa gång vi ses ska jag ta för mig mycket mer."

"Jaså, finns det mer att ta för sig av?"

"Ja, det finns många fler kvadratmeter att utforska..."

"Kvadratmeter?! Du menar kvadratcentimeter hoppas jag! Så jävla stor är jag inte..."

"Haha... jag syftade på din lägenhet."

"Ååå... Ska du ta mig på köksbordet?"

"Jag vill... se dig krypa för mig så att jag kan granska dig riktigt ordentligt..."

"Hahaha, du är lite snuskig du!"

"Visst är jag. I maybe even have a collar in my sleave..."

"What?! På allvar?"

"Du vet inte vad the magic wizard kan trolla fram..."

"Hahaha, tydligen inte..."

Jag kände hur det pirrade till i magen. Jag gillar ju utmaningar. Men fetischer där jag ska krypa runt naken som en hynda i koppel...? I don't know about that... Vi får nog diskutera det först, lille käre DM... ;) Jag må vara trysexual, men om jag ska krypa för dig, så får du nog minsann ner på alla fyra, räcka mig vacker tass och skälla lite först medan jag får mig ett asgarv... Fair deal, right?

Jag tror nånstans ändå att det var hans avsikt att göra mig lika obekväm som jag hade gjort honom några sekunder tidigare. När han märkte att jag inte hade svar på tal längre ändrade han samtalsämne igen:

"Nä, nu ska jag gå och borsta tanden."

"Har du bara en?"

"Japp."

"Du har alltså bara varit artig nog att inte plocka ut protesen när du har varit hemma hos mig?"

"Ja, men nästa gång ska du få se min gigantiska framtand."

"Ååå, vilken stor tand farbrorn har!"

"Det är bara för att jag ska kunna äta upp dig!"

Jag var på Spoken Word igårkväll och höll på att garva sönder mig själv till bl a Lennart Bång med sin klockrena text. Det jag uppskattar med Spoken Word är att det är stand-up, poesi och djupodlade budskap blandat i en perfekt mix. Enjoy!:

Jag är lycklig

Hahaha
Hahaha
Nej, det där lät inte äkta va?
Jag tror inte att det är trendigt att vara lycklig nuförtiden

Det är så mycket mera normalt
Att va mentalt banalt ja till och med analt utbränd
För ensam och vilsen bland betong, sprit och stress
Känns min själ alltmer biten och sliten

Så jag proppar i mig medicin
Prozac Cipramil och Fevarin
Tankar hjärnan med seratonin
Drogar mig lycklig med dopamin
Kemiskt producerad endorfin

Men lyckan smakar surt med piller
Och skratten blandas med magsaft
Då jag spyr upp min bittra ångest
Inför en döv och likgiltig doktor
Här finns ingen äkta lycka

Bättre då att låta en importerad guru visa mig yoga
Raja och Bikram och Hatha
Ashtanga och Power och Jnana
Och Yogi Yalla Yogi Yogi Yoghurt Yoga

Stop, ta det lugnt nu
Det är viktigt att slappna av för att må bra
Utöva Zen Buddistisk meditation
Sån där nirvansk hjärntransplantation
Total transcendental inspiration
Aooouum

Viska mantran till en naken vägg
Krishna Ganesha Shiva
Rama Putri

Och jag andas in galaktisk kärlek
Som fyller mig med ett bländande ljus
Som vandrar nedåt nedåt nedåt
Vandrar nedåt
I min kropp min kropp min kropp
Min snopp
Mina ben mina fötter
Jordar mina fötter som följer med in i känslan och stannar kvar i den

Och plötsligt
I min mediterande vänstra stortå
Hittar jag äntligen mig själv
Där fanns jag
Jippi

Lycklig över att ha hittat mig själv rusar jag vidare
Och börjar med Qigong, Shiatsu, Tai Chi, Feng Shui
Tji Tjo Ho
Jag ska bli lyckligare lyckligast

Jag ska
Jag ska
Vad ska jag
Jag ska börja med cirkulär healing
Sticka hål på min mentala såpbubbla och avprogrammera mina negativa processer
Jag ska kärleksdansa med Di Leva i en lila sparkdräkt
Och låta mig födas på nytt som en upplyst indisk ko

Jag ska skuggboxas med Dalai Lama
Maratonkrama alla jag möter och mata dom med flytande honung
Fridyka djupt in i mig själv
Sleva upp alla trauman och barndomsskador
Och skänka kärlek och värme till mitt inre barn
Eller prata vett med den jävla snorungen
Håll käften din lipsill och sluta deppa nu
Du ska va kåt på livet

Jag ska banka in kosmisk energi i rotchakrat
Ligga sked på ett kognitivt fårskinn med Dr Phil
Tantriskt gnida min rumpa mot nakna Kama Sutra Gurus
Skölja mina tarmar med Japanska spädbarn marinerade i Aloe Vera
Va?
Vad ska jag?

All min dyra terapi
En mental kakafoni
En skenande symfoni
En bisarr parodi
Absolut inte idioti
Eller?

Nej helt fullständig normalt
Jag är normal
Och jag mår bra nu
Jag är lycklig